• 20 januari, 2021

Det skaver

Det skaver

Det skaver 903 1024 Jenny Erica Wright

Minnen från ”det skaver” för tre år sen:

”Jag kör bilen på väg mot jobbet någonstans mitt i skogen mellan två mindre orter. Det är tidigt, runt 06 på morgonen och jag äter en smörgås samtidigt som jag kör. Jag har stora mörka påsar under ögonen och är trött för jag har varit uppe ett par gånger med barnen inatt. Sådär som småbarnsföräldrar behöver vara i perioder. Det är mörkt och de högra träden som omger vägen känns hotfulla och läskiga. Jag har foten på bromspedalen och är beredd på att bromsa in för vilt. Jag har en lång arbetsdag framför mig, trots att jag bara jobbar 80%, och mina barn ska snart lämnas av till ett serverat frukostbord på förskolan av pappa. Några som har en längre dag än jag och mina 80%, är mina barn på förskolan som kommer att hämtas av mig sent denna eftermiddag. Det känns fel och jag har dåligt samvete. Det skaver”.

Vardagslivet knackade på

Föräldraledigheten var slut och året innan hade jag sagt upp mig från en ohållbar arbetssituation inne i stan. Under sommaren hade jag tagit ett jobb under en tidsbestämd period 7 mil bort, men nu behövde jag en mer fast inkomst för att helt enkelt kunna täcka våra kostnader för hus och hem.

Vi bodde under denna tid i ett fantastiskt vackert hus från 1920-talet med högt i tak och mycket charm. Det var vårat drömhus på många sätt och vid denna tidpunkt ville vi bo där och låta barnen få vara barn i denna underbara miljö, som det var.

ekorrhjulet

Så jag sökte jobb igen, och fick ett som låg 45 minuter bort med bil. Arbetet i sig var ett som jag länge velat prova på, som jag var nyfiken på. Jag tvekade först, främst på grund av avståendet, men valde tillsist att ge det en chans ändå.

Unde denna tid försökte vi ge barnen en meningsfull fritid med sportaktiviteter och annat. Aktiviteterna avlöste varandra under veckorna, allt planerades noggrant för att kunna genomföras. Vem åker med vilket barn i vilken bil vid en viss tidpunkt och var och vad äter vi till middag? Det var en stående fråga flera gånger i veckan för att överhuvudtaget få ihop det.

Kruxet var bara det att varken vi eller barnen hade kul. Det var stressigt och tidspressat för oss vuxna. Barnen gnällde och vardagen kändes som att behöva bestiga höga berg varje dag för att komma i mål. På en väg som ingen hade ett intresse av att gå på.

Signalerna kom

Under denna höst gick jag upp fem kilo, kände mig trött nästan jämt och fick besvär med ilskna eksem över hela kroppen. Jag kände mig tom och började fundera över vad meningen med detta var. Hela kroppen sa tydligt ”nej” med alla signaler den kunde komma på för att göra mig uppmärksam. Det började skava, och det med råge.

Hjulet snurrade runt och runt

Som jag först befarat gick en av våra bilar sönder denna höst och höga reparationskostnader var ett faktum. Min pendlarbil som jag var beroende av att åka i för att ta mig till mitt jobb.

Jag minns hur jag tänkte då: Jag lämnar bort mina barn under dagarna som jag vill vara med för att åka till ett jobb för att få inkomst. En alldeles för stor del av min inkomst går till att betala kostnaden för bilen jag behöver använda för att ta mig till arbetet. På något sätt var det så sorgligt alltihop och jag ställde mig då frågan – är det värt det?


Fortsätt gärna läsa på relaterat innehåll, bl.a. har jag skrivit om att ta tag i saker och att faktiskt göra något åt en situation.

2 comments

Leave a Reply