• 3 maj, 2021

Saker i görningen

Saker i görningen

Saker i görningen 985 1024 Jenny Erica Wright

Det är saker i görningen. Planering inför framtiden, livet som ska tas itu med. Pandemin som fick planerna omkullkastade, men som jag är övertygad om, visade oss andra riktningar. Barn som växer upp, som går igenom faser. Barn som helt plötsligt (igår närmare bestämt) lagar middag till familjen och plockar ur diskmaskinen nynnandes på en melodi, bara sådär. Det är sånt som ständigt försiggår och liksom golvar en. Det är så obeskrivligt overkligt att barnen blir stora, var de inte precis nyss bebisar allihop? För inte kan väl jag ha åldrats en smula sedan jag blev mamma?

Omöjligt blir möjligt

Något som inte känts möjligt, har under detta år vuxit sig fram som ett mycket rimligt (och roligt) alternativ. Ibland är det så lätt att döma ut något, utifrån hur det var då. Idag är en annan tid. Något som var då är inte nu. Saker förändras. Platser, samhällen, människor, och strukturer utvecklas och kan idag erbjuda andra saker. För mig handlade det om att ta upp kontakter med människor som redan är där. Starta en dialog med dem och våga fråga, ta reda på.

Saker jag skjuter upp för saker i görningen

I denna förändringens tid har jag prioriterat bort annat tillfälligt som jag egentligen vill göra. På ett sätt är det frustrerande när jag frångår saker som jag målmedvetet planlagt. Samtidigt påminner jag mig själv om att det är okej. Försöker vara snäll mot mig själv och ha överseende. Jag zoomar ut för att se den stora bilden. Jag vet ju att jag skippar göra vissa saker, för att jag nu har en helt annan lista att ta itu med. Det är okej, för det är saker i görningen.

Tepåsar och kaffékoppar

Jo, det var just det. Efter åtta år av mer eller mindre vaknätter och fyrtioelvatusen koppar kaffe senare kan jag konstatera att jag har åldrats och fått tepåsar under ögonen. Från den dagen jag blev mamma tills idag har jag åldrats med, i runda slängar, kanske tjugo år… Jag känner det i mig och jag kan se det när jag tittar mig i spegeln. Åren har paradoxalt nog gjort mig både skörare och starkare. Latare och effektivare. Åren har tränat upp mitt tålamod, men för den sakens skull inte sagt att jag på något sätt har nått upp till en acceptabel nivå. Överlag är jag dock tacksam över alla sår och spår livet sätter i mig, eftersom jag utvecklas som människa sida vid sida med alla utmaningar.

Sa jag utmaning? Det är verkligen dagens understatement.


Andra tidigare inlägg som snuddar vid detta är att omvärdera, och om möjligheterna.

2 comments
  • CS 3 maj, 2021 at 10:36 f m

    Ja, det slår mig ofta hur mycket en trodde sig veta om livet när en var yngre. Och den klassiska klyschan om att en blir klokare med åren – vad innebär det, egentligen?

    För mig handlar det om en acceptans och förundran över hur lite jag vet, ju mer jag lever och lär desto oftare slås jag av den insikten – vad fan vet jag?! 😂

    Det är skönt, det ger ro. Lärdomen om att allt blir som det var tänkt och allt är just nu precis som det ska vara. Bara rulla med, glid med, sluta stressa och pressa fram beslut – låt det komma istället. Våga vänta, våga sitta stilla i båten och tro på att det en önskar kommer ske. Kanske inte på det sätt en tänkt, men är en öppen så kliver en in när dörren öppnar sig. Livet…💖

    • Jenny Erica Wright 6 maj, 2021 at 6:28 f m

      Ja, vad innebär det att bli klokare med åren? Är det, som du säger, en acceptans över hur lite vi vet, och hur färgade vi är av de filter vi har framför ögonen. Om vi byter filter, vad händer då? Gillar det där du skriver ”är en öppen så kliver en in när dörren öppnar sig” 💝 .

Leave a Reply